SOFIA

I veckan gläds jag åt att inom kort slippa ha främmande människors hårstrån runt tårna när jag kommer från duschen. Jag känner även viss lycka inför det faktum att min dusch snart inte längre kommer ligga i en korridor. Jag kommer inte längre behöva dela toalett med x antal människor med extremt långa armar. De måste ju vara försedda med det eftersom de tycker det är rimligt att inte sätta ny toapappersrulle i hållaren när det är slut, utan i stället ställa rullen på en hylla på toaletten, cirka en och en halv meter från den position man befinner sig i då man behöver toapappret. Jag förundras. Och förförs av att spinna drömmar om en ljusnande framtid. Som en dag ska bli min! I ett halvår ska jag tvinna min tid mellan mer eller mindre lyckade föreläsningstillfällen och gemytlig samvaro med Jenny och Andrea, katter, hundar, clementiner, té, studygroups och långlånga promenader. Och så ska jag sitta på varma golv. Om nu Herr Walle har lyckats med sitt papperslösa bygge. Enligt handboken funkar inte golvvärme och parkett, det ska vara golvvärme och klinkers eller golvvärme och plastmatta. Men Walle ska laga med parkett. I min föreställningsvärd spricker fibrösa material av värme. Vi får väl se!

 Så förfasas jag också över användarovänlighet. Bara en sån sak som att radiokanalerna ligger på OLIKA frekvenser i olika delar av landet. Det är faktiskt ett påtagligt problem när man åker bil så mycket som jag gör. Jag skulle behöva vissa lagringsplatser i min hjärna till andra saker än att komma ihåg P1:s frekvensområde i hela södra Svealand/östra Götaland. Kanske det är en komplott? En konspirationsteori i raden. För att vi ska distraheras med annat medan staten smider planer. Jag vill verkligen se den där filmen om Östtyskland som är ny men som jag inte kommer ihåg vad den heter. Sådana saker som att man köper en pryl, t.ex. en DATOR eller en mp3spelare och sedan måste lägga ner sin själ i att försöka förstå hur den fungerar. Och så har man i den heliga konkurrensens värld köpt något av ett visst MÄRKE för att man trodde det var bra eller så var det bara det man hade råd med, då visar det sig att det speciella märket inte är kompatibelt med andra märken och att man inte alls kunde ha prylen till det man hade tänkt sig utan måste köpa en NY eller uppgradera den man har för en miljon kronor. Och så tröttnar man. Eller så klurar man ut hur det funkar men då är hela företeelsen redan inaktuell och tillverkas inte längre. Sånt blir jag trött av. Var det det vi skulle ha våra liv till? Jag skulle hellre tända eldar och berätta sagor och samla ved.

 En programutvecklingsidé: jag vill kunna klicka på ett ord i mitt Worddokument och komma direkt till det ordet i en ordbok, typ SAOL. Ofta när jag skriver börjar jag fundera på ett speciellt ords olika former, användningsområden, synonymer och inte minst etymologin. Utveckla det, någon, tack!

 Jag vill även se ”The inconvenient truth”, Al Gores senaste hit. Den behagade inte gå på bio längre när jag ville se den. Mitt utvecklade associationssinne får mig att tänka på en annan film, ”Shocking Truth”, en mycket obehaglig men inte desto mindre verklig dokumentär om porrindustrin av den eminenta hjältinnan Alexa Wolf. Den borde inte glömmas bort utan ständigt visas på daghem över hela världen. Miljödokumentären ”Planeten” har tydligen också provocerat vissa falanger inom vissa –ismer. ”Planeten” anklagas av somliga för att vara bakåtsträvande och sprida antiglobal och antiliberal propaganda. Satsningar på lokal produktion och miljövänliga transporter anses vara ett hot mot global utveckling. Jag förstår inte hur man kan undgå att se att global utveckling, i dess nuvarande form, är ett hot mot just global utveckling. Globaliseringstrenden med ökad konsumtion och ökade transporter leder oss snarare mot global avveckling, så jag förstår inte hur man inte kan se en miljömässigt hållbar global utveckling som den absolut primära frågan. Jag blev lite ändå lite besviken på första avsnittet. Visste vi inte redan allt det här? Kanske var det en bra väckarklocka för en del men det känns i många avseenden som gamla nyheter, eller så är jag bara blasé efter mina sejourer inom miljörörelsen :)  

 Om jag hade haft en scanner till hands i skrivande stund kunde jag i samma anda ha scannat ett oerhört fint backlashuppslag från en leksakskatalog som jag och Freddi satt och tittade i härom veckan. Leksaksaffären ville sälja utklädningskostymer och marknadsförde detta genom ett rosa tylluppslag och ett svart monster och djävulsuppslag. Gissa vilket kön som promotades som passiva prinsessor med inbjudande behagfulla leenden och vilken grupp som porträtterades som bistra bestämda sjörövare och spindelmän på väg att rädda världen? Jag önskar jag hade ett eget litet barn att experimentera med! I detta andetag vill jag också påpeka att jag häromsistens läste om Nina Björks ”Under det rosa täcket” som trots sina tio år på nacken tyvärr är lika aktuell nu som på femtiotalet som i leksakskatalogen och i massa andra stereotypvärldar. Maria Borelius och hennes anförvanter får sig snärtande och välförtjänta tjuvnyp, myter raseras och faktum som inte går att bortse ifrån framställs i all sin obehagliga tydlighet.

 Just nu läser jag bara massor av böcker som jag har fått av Andrea i en spontant uppkommen bokcirkel. Bokcirkeln ser ut så att jag har skickat henne en bok och hon har skickat mig tre :) Kanske så att jag läser snabbare! Jag ska gottgöra detta i samma stund jag slipper bo på ett vandrarhem. En röd tråd i dessa böcker vi har skickat till varandra är att de alla handlar om unga kvinnor som våndas på olika sätt. Psykoser, identitetskriser, missbruk, psykiatripatienter, sökare, ifrågasättare, funderare. På något sätt identifierar vi väl oss med dessa. Tror inte jag skulle kvala in på just psykoskriteriet, men det känns generellt lättare att identifiera sig med tjejer som funderar, tvivlar, bråkar, stökar, lider och stör än med de ensidiga välputsade feminina gestalter som presenteras för oss i de flesta andra lättillgängliga media. Dock börjar författaryrket få allt högre stjärnstatus. För att sälja böcker ska en personkult gärna kunna skapas runt författaren, något som kan få biverkningar i form av prioritering av personliga egenskaper snarare än litterär talang. Jag kan rekommendera en söt och värmande bok om tonårstid i Göteborg (jag vet var alla platser är!) av Annika Ruth Persson; ”Du och jag, Marie Curie”, utgiven på Kabusa Böcker i Ystad (mysfaktorn är HÖG!) och nominerad till Augustpriset. Den kan man läsa för nöjes och för insikts skull.

 Mitt kortsiktiga mål är just nu vanlighet. Jag önskar jag vore vanlig och gjorde vanliga saker och bodde på vanligt sätt på ett och samma ställe. Denna önskan står i bjärt kontrast till en tidigare genomtänkt och medveten plan om att göra ovanliga saker och undvika ordinära vägar. Jag har förätit mig på brist på kontinuitet. Rotlöshet har sin tid och när den inte bara får en att röra på fötterna och beskåda nya platser utan börjar tugga på märg och ben och det som ska utgöra pudelns kärna känns det som om det är tid för maktskifte. Okej, kanske jag inte vill vara SÅ himla vanlig ändå, jag vill bara ha balans. För att kunna njuta av flyktighet och rörelse behövs en vetskap om att man i allt det där kan välja att gå tillbaks till en fast punkt som väntar en och där man är hemma. När ALLT är flyktighet och rörelse och under en attans lång tid så är det helt enkelt inte roligt längre. Inte roligt alls utan JÄTTEJOBBIGT och emotionellt förödande och inspirationsdödande. Jag hoppas att jag ska få ett litet hem nån gång så jag kan bli en rolig människa igen som tycker om att åka till ställen och göra saker. Nu vill jag bara åka hem, var det nu är.

 Jag har jobbat helg och Agapi har varit på hästsjukhuset i helgen och sovit i en fåtölj i väntrummet och varit rädd för en shetlandsponny och en igelkott av porslin som står i personalrummet. Det har singlat lite snö på bilen utanför, det är fint, nu vill jag ha mer snö. Jag har ätit druckit kvällsörtté och ätit saffransgifflar till kvällsmat. Man måste passa på! Blott denna årstid ursäktar en ohämmad konsumtion av bästa kryddan saffran. Snart ska jag svepa in mig i en doft av hyacinter, clementiner och glögg. Bara ett par dagar på smådjurssjukhusets operationsavdelning kvar nu…

Det är dags för ett förklarande hyllningsinlägg till den eminenta multisporten, tillika min mesta hobby, nämligen geocaching. Geocaching är en extrem i-landsföreteelse för rika uttråkade människor som bygger på att man har tillgång till dator, internetanslutning samt en gpsmottagare. Jag vill dock poängtera att om bara passionen och viljan finns så kan det gå hyfsat bra att cacha även utan gps, något som jag och min cachingkollega Anna praktiserade i flera månader innan vi fick tillgång till en lånad gps. Då tyckte vi att det inte var någon utmaning längre, gick alldeles för LÄTT med gps! :) Vi hade vant oss vid att gå efter kartor, ledtrådar och spoilerbilder och få ägna oss åt timtals av frenetiskt frustrerad skattjakt.

 Okej, geocaching går ut på att man med hjälp av givna koordinater som läggs in i gps:en ska hitta till en viss plats och väl på plats också finna en gömd skatt. Koordinaterna hittar man på den officiella geocachingsidan www.geocaching.com. Det finns också en svensk geocachingsida www.geocaching.se  där man bl.a under ”Hjälpmedel” hittar en jättebra kartsida där man kan se exakt var alla svenska cacher är placerade. Själva cachen består oftast av någon form av behållare i skiftande storlek och form och innehåller alltid en loggbok där man ska notera namn och tid då man fann den. Vanligtvis innehåller gömman också ”skatter”, dvs symboliska prylar som man kan byta till sig genom att lägga i något annat istället. När man kommer hem ska man logga att man funnit den på cachens egen webbsida, där man kan läsa kommentarer från andra som funnit gömman samt få ledtrådar om cachens placering och i många fall också se sk ”spoilers”, bilder som mer eller mindre avslöjar det exakta stället där cachen är gömd.

 Själva sportmomentet i det hela ifrågasätts av min partner i brott, men jag ska här förklara tjusningen. Sporten är dels att hitta så många cachar som möjligt, dels så svåra cachar som möjligt. Cacharna är graderade enligt ett system som visar svårighetsgrad och tillgänglighet. Vissa är farligt placerade och dom är så klart koolare att ha på sin meritlista. Det är också status att gömma många cachar, och det ska vara cachar som är spännande, intressanta, vackra eller kluriga. Jag gillar cachar där man får klättra och klänga i saker och även cachar som är smart placerade i tätbefolkad miljö. Osynlig för alla förbipasserande utom för de som vet vad de letar efter.

 Det fantastiska med geocaching är utomhusvistelsen och spänningsmomentet. Man är inte bara ute och flanerar i naturen utan har ett uppdrag och ett mål. Man kan cacha ensam eller vara flera och man kan dessutom ha med sig hunden. Mitt kriterium för en godkänd hobby är att man måste få ha med sig djur. Man kan även ha med sig barn och alla möjliga slags människor. Förutom att det är en elitsport för rika så är det en väldigt demokratisk sport. Alla kan delta och ingen utesluts. Det är roligt att få respons på cachar som man placerat ut och läsa om andras upplevelser på platser där man själv har varit. Det anordnas också så kallade events där det är meningen att man ska träffa andra geocachare och grilla korv. Fredrik tror att han har kommit på dejtingevents men det finns redan. Ibland ska man städa skräp i naturen också.Geocachare är för övrigt fina människor som tar med sig skräp man hittar i naturen hem och slänger det i soptunnan i stället. Själv tycker jag att cachingevents är lite för socialt för min smak, jag föredrar att förbli en myt och en legend inom geocachingvärlden.

 Ett vanligt fenomen i geocachar är så kallade ”Travel Bugs”. En Travel Bug är ett föremål med ett eget unikt mål. Hos mig har jag just nu en Travel Bug som heter Bert och har åkt från Göteborg till Sydafrika, hans mål var att besöka en viss utsiktspunkt på Afrikas horn. Han har förflyttats från cache till cache och steg för steg kommit närmare sitt mål. Nu är han i Karlstad och på väg till Göteborg. Jag ska förhoppningsvis placera ut honom i en värmländsk cache någon gång idag. Varje Travel Bug är försedd med en unikt identitetsnummer som gör att man kan följa dess resa över världen. De som har buggen i sin ägo en stund brukar fotografera den och lägga upp bilder på webbsidan så att cachens upphovsmänniska kan följa buggens färdväg. Det är lite som att resa runt med stulna trädgårdstomtar och låta dem skicka vykort hem till ägaren från alla världens hörn.

 Det finns geocacher över hela världen och det är ett fantastiskt bra sätt att resa och se saker. Man tvingas in på små avtagsvägar och hittar platser man aldrig hade kommit till annars. Cacherna är utplacerade av människor som vill dela med sig av sina smultronställen eller andra intressanta eller betydelsefulla vrår av världen.

 Sociologens analys kan man vara att geocaching har uppkommit ur ett överflöd av högteknologi och ett välordnat tryggt samhälle utan naturliga spänningsmoment samt en avsaknad av etnologi i vardagen och en stark romantisk längtan efter lägereldarnas och sagornas tid. Vi försöker hitta meningsfulla användningsområden för våra meningslösa prylar, en undermedveten drift och längtan efter något genuint gör att vi låter dem bli vår ursäkt för att få återförenas med naturen :)

Vill också passa på att framföra ett tack till min gode vän Andreas Viltfjäll som introducerade mig till geocachingidén när han ville testa sin nya elitgps en gråmulen decemberdag 2004 och släpade ut mig till en sophög i ett kärr i en skog nära ett industriområde där jag fick leta upp en filmburk under en sten. Av någon underlig anledning gav det mersmak! :)

Sommaren är till sin mitt kommen och står i allra högsta grad i sin prydno. Månader har passerat sedan mitt senaste inlägg och mycket eller lite har hänt beroende på hur man ser det. Mitt varande eller kanske snarare icke-varande på Strömsholm har förflutit och flutit bort tämligen enahanda. Det som varit kan karakteriseras av stress, hemlängtan och bortlängtan, avsaknad av helhetskänsla, otillräcklighetsvibbar och skapande av bitterhet och ilska gentemot arbetsgivaren. Alltid. Varför ska alltid JAG behöva bråka? Varför är det alltid bara jag som blir arg och tycker att allt känns orättvist och att arbetsplatsen och arbetssituationen är orimlig och orättvis? Varför finner sig alla andra? Om jag tänker tillbaks är det väl faktiskt det här jag har känt i hela mitt liv, i alla situationer jag befunnit mig. En förundran över hur alla andra bara kan finna sig i saker. Och nöja sig. En känsla av att ständigt vara den som är annorlunda och måste ifrågasätta och vilja annorlunda och vilja andra saker och till andra platser och mot andra mål och andra tankegångar. En känsla av och en tro på att det finns MER, det kan finnas mer, fler och större upplevelser, större visioner, bredare perspektiv. Och en känsla av att alltid jobba och vilja i motvind. Visst finns det oaser, ljuspunkter av likasinnade. Fristäder av tankesmedjor som uppstår för en dag, en kväll, en minut eller en hel vänskapsrymd och som jag är vansinnigt tacksam för.

 En inspirationskälla och en åtminstone delvis likasinnad, en social fridsstörare och en likaledes stor harmoniskaperska har under den här tiden försvunnit från jorden och från min själ och från min uppfattning om hur världen borde vara beskaffad. Min moster Kerstin slutade alldeles plötsligt att leva en varm och vacker sommarfredag, min sista praktikdag och hennes sista skoldag någonsin. Det går inte att förstå hur någon man aldrig ens har sett sjuk, utan som alltid bara varit som vanligt och alltid funnits där, bara kan försvinna. Det får bara inte hända, det kan inte hända, det är för grymt och obegripligt och orättvist och olidligt och allting annat på o. Hon är ju fortfarande levande, det går inte att prata om henne i imperfekt fastän det var en och en halv månad sedan. Jag hör hennes kommentarer kring diverse företeelser i mitt huvud hela tiden. Hennes röst, hennes skratt, hennes sarkasmer, hennes rörelsemönster, hennes hastiga insvepande i köket, kastandes en bok på bordet (”har du läst den här?”) är bara en enda dimension bort hela tiden, precis nästan fortfarande synlig, så levande och verklig.

 Den helgen Kerstin dog kom massor av omedelbara känslor till mig. Definitioner av personliga upplevelser av henne och ett behov av att samla allt, skriva ner det. Det blev i form av stödord som har legat länge nu. En omedelbar ånger över att inte ha gjort mer av tiden, medan den fanns där, medan möjligheterna fanns, kom också. En ilska över att jag räknat med att hon alltid skulle finnas där, på plats i Skåne, och att jag därför inte tagit vara på henne mer, det var ju alltid så trevligt att prata med henne de gånger vi sågs eller pratade i telefon. Hon skapade alltid intressanta konversationer. Hon berättade om egna intressanta iakttagelser av sin omvärld och ställde ofta frågor om min värld, frågor som fick mig att tänka efter, tvingade mig att rannsaka och sammanfatta och analysera. Jag svor i bitterhet och ilska den där helgen och lovade att aldrig skjuta upp något, aldrig skjuta på att ringa ett samtal till någon jag bryr mig om, eller vänta med att åka och hälsa på de där jag lovat. Har redan brutit löftet, kärlek och omtanke finns ständigt i mitt hjärta, tankar går till alla mina vänner och familj som jag älskar och högaktar, men illa usel är jag ändock på att påtagligt höra av mig telefon- eller brevledes. Dagen som följde morgonen då dödsbudet hade kommit var jag ute och promenerade med Agapi i varm sommarsol och fick från ingenstans eller från alltsammans Tove Janssons ”Höstvisa” klar och tydlig, text och melodi från början till slut, i huvudet. Den speglar för mig Kerstin, den hon var och det hon lämnar efter sig. Jag vill tro att en dyning av Kerstin skickade sången och känslan till mig. Den spelades sedan på hennes begravning, som vacker solosång till orgel.

 Bland det primära jag vill fånga och bevara hos Kerstin och som jag skrev ner den där helgen är civilkurage, värme, sarkasm och humor i en fantastisk kombination. Kerstin var en stark förespråkare av humanism, dock ibland motverkande densamma fångad i sin egen strävan efter sparsamhet. Omåttlig generositet visade hon dock direkt på andra plan, vad gällde omtanke och välvilja. När jag och Fredrik var i Tomelilla i påskas och bodde i mormors gamla övergivna hus ringde hon varje dag från sitt hus i Brandstad och sa ungefär: ”Jag vill inget särskilt, jag har ingenting att säga, jag ringer bara för att jag tycker det är så roligt att någon svarar när man ringer det här numret”. Hon gladdes åt att vi vistades i hennes gamla föräldrahem och hade trevligt där. Jag minns från när jag var liten att Kerstin tyckte om att läsa högt. Hon läste ofta dikter, citat eller artiklar som hon hade reflekterat över. När vi var små minns jag en gång när vi gick på picknick till Kärleksbacken och hade med oss filtar, fika och böcker och Kerstin läste högt för oss barn vid bäcken och bland rabarberbladen och det kändes som att hon njöt av det lika mycket som vi. Kerstin var och ÄR för mig också en stor källa till civilkurage. När jag inte vågar kan jag tänka att Kerstin vågade! Kerstin gick faktiskt fram och sa till såna som slänger skräp och godispapper på marken att hon tyckte dom skulle ta upp det där. Hon gick runt i markerna i jakttid och hängde upp skramlande aluminiumformar i snören i buskarna för att skrämma bort rådjuren från fälten runt jakttornen så de inte skulle bli skjutna. För detta var jag mäkta stolt över henne. Kerstin sköt med vattenpistol på sina elever i hemkunskapen, för att bevisa en poäng eller spela med deras regler och vinna respekt. Jag tror hon vann. Och jag berättade för alla mina kompisar om min tuffa moster. Under flera års tid visade hon också på sina lektioner en overheadkopia av mitt första flyttkort, från min första egna lägenhet för sina hemkunskapselever för att de skulle få en verklighetsanknytning till sina hushållsbudgetuppgifter som de skulle lösa. Kerstin var en klok moster! Hon hade alltid avväpnande kommentarer som gav perspektiv. Hon brydde sig om andra och stod på de svagas sida. Kerstin gillade inte Gud och ville inte gå i julottan. Kerstin gillade katter, loppis i Billinge, promenad i Skäralid och hon gillade mycket sin mikrovågsugn i vilken hon lagade nästan all mat. Hemlagat alltså, inte färdiglagat, hon tillredde maten i mikron istället för i ugnen. Det var spännande, jag visste inte att det fungerade så. Kerstin tyckte också mycket om picknick och promenad i Baskemölla och Örup och var ofta ganska trött och ville gå och lägga sig tidigt. Det är med bävan och med säker vetskap om den stora saknad jag vet kommer infinna sig som jag nu återigen beger mig till Skåne. Denna trygga hemvist som med reservation för Ängbacken territory ligger närmast mitt hjärta i landskapsväg.

 Inte ens en vecka av min semester har förflutit och jag trivs så ypperligt med det här livet att jag har kurerat mig efter min arbetspärs nästan genast. Jag är demoniskt fattig på ett ekonomiskt plan men tycker mig rik andligen, relationsmässigt, idémässigt och inte minst miljömässigt. Jag och Fredrik och Agapi har haft underbara dagar på Ängbacken utanför Säffle. Sol, vatten, vind, sovmorgnar, landets tystnad, god mat, vin, naturen, cykelturer, blåbärspaj och bad. Känns lite som jag har lurat mig med i leken. Värsta sommarhaket i Värmland samt veckovis på Österlen kan jag minsann förkovra mig i bland di rike. Inte kan de ana att de har en förrädare bland sig! I går hittade jag o F fluffigaste badviken på Anneberg. Två kilometer hemifrån o jag har aldrig badat där. Vi provcyklade dit på utflykt i kvällningen o hittade så braiga klippor att vi var tvungna att spontanbada utan kläder iförda bara gassande sol, blank Vänersjö o ett o annat fågelkvitter, inget mer. Cykla, naturen, vatten och sommarkväll gör mig lycklig. Innan dess hade badkrukan Agapi förvandlas till en säl/nymf/venus/fiskvarelse då hon förenades med Öckenviken som tydligen var badstället hon väntat på hela sitt liv. Hon strävade ut till sjöss, som en Fisk på land och simmade utforskningsrundor bland vassen på eget bevåg och krävde att man skulle kasta tennisbollar åt henne som hon kunde hämta i pur lycka över att få simma. Mitt luttrade men alltid blödande modersöga har aldrig sett något så gulligt som denna simmande vattenvarelse, stånkandes av ansträngning och iver mellan simtagen. Hur fin får man bli?? Öckenviken och Agapi var en synnerligen lyckad kombination. Hon gillar långgrunt, kav lugnt vatten och sandbotten samt en smula vass som det luktar fågel i. Superba förutsättningar tydligen.

 Har även under dessa få dagar träffat vännen Kicki som var i Säffle på tillfälligt besök samt min gudomlige utomäktenskaplige son som var så vansinnigt bra och söt och rolig och lyckad att jag genast tog åt mig all äran för hans gudomlighet men även lät lite glitter falla på hans fantastiska mor Anette. Vilket bra barn! Jättesöt och välartad och verbal och insiktsfull! Hjärntvättad av sin uppväxt som stoppat hans hjärna full av traktorer visserligen men än så länge har han ju potential! Jag blev så stolt och det var så roligt att träffa honom, vi ses ju så sällan! Väldigt roligt att träffa Anette också så klart. Min egen önskan om en gullig son som ska lära sig cykla fick sannerligen vatten på sin kvarn eller rök på sin eld eller vad det heter. Liam sa så roliga saker. Han dreglade ganska mycket också. I början viskade han bara, innan han hade känt av att läget var schysst liksom. Sen snackade han lite skogsmaskiner å grejer. Han åkte också lite hängmatta och kastade lite ringar och sprang runt runt trädgårdslandet. Jag hoppas sannerligen vi ses snart igen.

 Over and out. S.

Första liten rapport från Strömmis, skriven i alla hast.... Om jag verkar bitter så går det över! :) Jag är bara inte van att behöva flänga på det här viset. Men snart har jag