SOFIA

Ett steg närmare pensionen

Fri, 27 Apr 2007 15:25:22 GMT

Jag har sett fram emot att gå på Weeping Willows spelning i Karlstad jättelänge. I går var det dags. När jag ringde och kollade tiden visade det sig att den skulle inträffa nattetid, nämligen 23:30. På en torsdag! Alla gamla som hade tänkt sig att bevista detta evenemang drog sig genast ur och själv somnade jag framför "Planet Earth" redan klockan ÅTTA. När jag ringde till plejset ("NATTKLUBBEN", herregud att detta epitet faktiskt har överlevt 80-talet...) möttes jag av föga förståelse då jag uttryckte mitt ogillande över tiden. Jag insåg att jag är gammal, men W.W är faktiskt ÄLDRE och så även deras publik! Jag missade således allt igår, till och med den koola kristallgrottan på "Planet Earth".

I dag slapp jag för första gången visa leg på Systemet. Apropå ålderstecken.

Har lämnat in exjobbet, bara fyra dagar försent!

Bäst just nu: vindkraftverk, Agapi på agilitybanan, Fredriks plack, vårt källarutrymme där man kan hysa en ponny, återstoden av ozonskiktet som gör att vi bara blir lite svedda av 15 minuter i solen istället för att stendö, "Allt som är ditt" med Säkert och den fantastiska strukturen på återvinningsstationen Solareturen.

AlGorevår

Sun, 15 Apr 2007 15:53:17 GMT

Just inkommen från den hastigt anlända försommaren som brutalt klampat in utan att så mycket som ens knacka innan. Det är lite spännande tycker jag att samtidigt som Al Gore just hyllats för sin klimatkatastrofskildring och växthuslarmet går gång på gång så dyrkar vi i nästa andetag konsekvenserna av samma miljöhot och prisar väderleksrapporterna som nu i flera veckor spått extremt varmt vårväder.

Sommarvärme i april kanske inte är så dumt ändå. Isbjörnarna kan vi bygga klimatanläggningar till, miljöproblemen ska ju tydligen åtgärdas med hjälp av teknologi. Utomhus var det vårlikt ljuvligt somrigt, vi köpte fika på muséet och åt längs älven. Agapi gick på lösdrift och UPPFÖRDE sig. Det är ungefär samma glädje kontra dystra framtidutsikter i det fallet som i växthuseffektexemplet. Jag blir lycklig för att hon kan vara lös i naturmiljö MEN orsaken till det skulle ju bland annat kunna vara att hon snart är 6 år och börjar utveckla artroser som gör att hon icke längre orkar jaga varje fågel hon ser... Eller så kan det vara så att hon limmar sig fast vid mig som en smäck för att vi har börjat på agility och tränar och har roligt tillsammans och har stärkt vår kommunikation! :)

Saker som hänt sedan sist: Jag har haft på mig en långtidspacemaker, nästan, för att registrera mitt EKG under en hel vecka. Det gick jättedåligt att göra sådana saker som jag brukar göra men som jag skulle göra för limmet på elektroderna stod inte pall för varken ett F&S pass eller en helt vanlig daglig dusch. Den ena lossnade redan andra dagen när jag skulle skruva fast ett släp i dragkroken på bilen. På något sätt umgicks vi en vecka jag och dosan och det visade sig att mitt hjärta slår extraslag men det FÅR det göra. Tydligen så gör väldigt många kvinnors hjärtan det i åldern 20-40 år. Konstigt nog har jag inte uppfattat detta som ett vanligt samtalsämne väninnor emellan. Kanske vi måste börja tala mer öppet om det här med extraslag, bryta hjärtslagstabut! EKG-mätaren och jag finns för övrigt på bild i nya albumet för medicinskt intresserade.

Det har varit min favorithögtid påsk igen och vi har varit i Skåne IGEN så nu ligger det en hög av de gamla vanliga sandbilderna i ytterligare ett album :) Fixade i trädgården, klippte och skar, flyktade ut och sov skönt. Vår vän Andrea som går i min klass åkte med oss ner och bodde hos oss i två dagar, sedan kom mamma Ingrid ner på långfredagen och ställde till med påskmiddag och morbror Jan var inbjuden. Allt var fint och skönt och gav ny energi!

Jag skriver uppsats. Nu är det en vecka kvar till deadline. Nu börjar jag komma igång. Så här är det alltid. Jag kan inte jobba under press och jag kan definitivt inte jobba utan press.

Vi fick nycklar till vår lägenhet i fredags. Fredrik flyttar successivt under april och jag i slutet av maj. Men nu ska vi bo KOMMUNALT och då är servicen KOMMUNAL och nu måste vi BRÅKA. Vi har blivit lovade massa fix och trix och åtgärder som bovarna i dramat KBAB, Karlstads kommunala bostadsbolag nu inte vill göra något åt överhuvudtaget, vi har en A4-sida full av anmärkningar och måste ladda upp med energi och argument. VARFÖR kan de inte bara vara tillmötesgående och bevisa att kommunala bolag är bra, att hyresrätter bör finnas samt även inse att de bör rusta upp en risig klädkammare som inte är åtgärdad sedan byggnationen 1964 och byta ut äckliga plastmattor i fula färger som prytt golven sedan 1979?? Kan man inte i lugn och ro få fortsätta propagera för allmännyttan?

Idag är det bra genusartikel i DN! Läs den!!

Känns bra efter Annica Dahlströms vansinniga rasbiologiskrifter.

Jag betraktar mycket men tycker mig i dessa tider sakna tid att förmedla alltihop skriftligt. Terminen går mot sitt slut, examen närmar sig och alla järn är i elden. Exjobb, framtida jobb, framtida bostad med flytt till nytt och från gammalt, sluttentor och hundtränng. Och på allt detta en VÅR som kräver min närvaro. Fram till min grandiosa återkomst som bloggare rekommenderar jag skarpt och varmt Fredriks inte mindre grandiosa superduperblogg!

Så länge....

Grekisktalande person sökes!

Fri, 23 Feb 2007 19:24:35 GMT

Annons annons! Jag letar med ljus och lykta efter en person med infödda kunskaper i grekiska som skulle kunna konversera mig någon timme per vecka för att jag inte ska glömma, utan snarare utvecklas inom detta fantastiska språk! Har grundkunskaper efter nästan fyra år till och från i landet men vill ha mer. Denna person bör bo i Skaraborgs eller Värmlands län då jag studerar veckovis i Skara och förflyttar mig helgmässigt till Karlstad. Kontakta mig på e-post: sofiahansen@hotmail.com

Tusen tack och GRATTIS alla ni som har fått ynnesten att snöstorma!

Mitt i smeten o bland semlorna

Thu, 22 Feb 2007 18:12:24 GMT

Inspirationen verkar inte infinna sig hur länge jag än väntar. Inte har den gjort det nu heller men jag ser det som min plikt att frånge mig något slags tecken på liv. Vet inte vad det är men ligger i dvala, väntar, bidar min tid, inväntar islossning. Vintern tog tid på sig men nu är den KARG. Jag trivs inte i den. Jag trivs inte i någon årstid i stadsmiljö. Under bra förutsättningar hade jag kunnat uppskatta vintern. Om man hade möjlighet att göra den rättvisa. Om man finge kasa runt i skogarna på skidor och märka skaren med sina stavar och picknicka med termos på ett stormfällt träd. O spåra djur med hjälp av spårbok o fantisera om vad de har för sig i denna stund. Men vintern klär inte i staden eller hur det nu är. Tvärtom kanske.

Hunden fryser och under mina tajta jeansbrallor får långkalsonger inte plats. Väldigt ogenomtänkt klädmode. Så, vad är då nytt i allt detta stillastående frusna? Min kära lillbil Toyota Corolla 1991 går i träda i morgon dag. Körförbud på grund av smärre yttre defekter så som rost. Inuti pickar o glöder ett litet mjukt och ettrigt Toyotahjärta som jag klappar för. Ingen vill kosta på LMX ett verkstadsbesök så tills vidare kör jag pappas Toyota Corolla från 1996 i stället. Inte lika utterly charming som den vite men strået vassare rent motoriskt. Fast jag tycker alltid det är charmen som räknas. Prestation är ytligt.

Vi har fått lägenhet! Ska flytta från kvasiposha området som i verkligheten bebos av missbrukande nattugglor med ADHD samt andra mer eller mindre diagnostiserade människor till lugna sköna ljudisolerade förorten med skog utanför fönstret, i UTKANTEN av denna lilla lilla stad. Fredrik tvår sina händer och sliter sitt hår för att det nu ska ta TJUGOFEM mnuter att gå till sitty istället för SJU som det gör i nuläget. I gengäld får vi nya strövområden o nya hundpromander, större plats (76 kvadrat) o lägre hyra, superbillig parkering, inga högljudda grannar ovanpå, egen balkong, tallutsikt, nära till det nybyggda IKEA samt en massa andra fantastiska förmåner som jag har vett att uppskatta. Framförallt uppskattar jag mer spejs, inga noisy neighbours och sprillans nytt kök o badrum.

Blir bra!

Dystoki hos hund, vad kan ni om det? Om detta skriver jag exarbete som ska vara inlämnat 20 april, litteraturtips o bilder o annan intressant privat forskning uppskattas och mottages tacksamt.

Har bevistat tre anställningsintervjuer på två veckor, intrycken därifrån är fortfarande osmälta o jag måste bearbeta dem ett tag själv innan jag kan meddela utkomsten av dessa möten. Sammanfattningsvis kan jag antyda att förvirringen är stor och att jag hatar valmöjligheter. Det som är dåligt hos den ena är bra hos den andra och vice versa. Tips om hur man går till väga för att välja mottages också gärna. Hur vet man vad som är bäst för en? Hur väljer man RÄTT?! Kanske lyxproblem att kunna VÄLJA jobb, men ja, det känns betungande. (nutyckerjujagiofsattjobbiallmänhetärenbetungandeföreteelsekanhameddetattgörajagvillhapengaroresaodonaolära

migsakerpåettfintsätt) På ett av ställena sa en kvinna att jag hade kralliga överarmar! Man tackar! Tre sessioner hos FriskisGerth med skivstången i Skara kan tydligen leda till MIRAKEL!

Hemgjorda semlor är mattrenden som står på menyn mest varje dag numera. Bättre än köpta! Man kan stuffa i hur mycket massa man vill o precis så lite grädde som jag tycker man ska ha!

Skåne på påsk! Yes indeed! Alla är välkomna. Utom såna som vill sparka på staketet för det kan nog inte tåla så värst mycket mer stryk.

Huvudvärk, Fredrik pysslar i köket, Agapi har gått in i en Sylvia Plathsk glaskupa av vintertristess.

Över och ut, så länge!

Hansen på turné

Thu, 21 Dec 2006 10:31:13 GMT

Nu börjar Sverigeturnén. I dag lämnar vi Karlstad för att i kväll docka i Östergötland ett dygn. Dan före dopparedans morgon kastar vi loss mot Skåne. Nyåret tillbringas eventuellt i Skara. Hoppas bara vägarna och humöret håller... :)

En fröjdefull jul önskas alla!

Mediakritikern och idésprutan

Mon, 13 Nov 2006 17:12:53 GMT

I veckan gläds jag åt att inom kort slippa ha främmande människors hårstrån runt tårna när jag kommer från duschen. Jag känner även viss lycka inför det faktum att min dusch snart inte längre kommer ligga i en korridor. Jag kommer inte längre behöva dela toalett med x antal människor med extremt långa armar. De måste ju vara försedda med det eftersom de tycker det är rimligt att inte sätta ny toapappersrulle i hållaren när det är slut, utan i stället ställa rullen på en hylla på toaletten, cirka en och en halv meter från den position man befinner sig i då man behöver toapappret. Jag förundras. Och förförs av att spinna drömmar om en ljusnande framtid. Som en dag ska bli min! I ett halvår ska jag tvinna min tid mellan mer eller mindre lyckade föreläsningstillfällen och gemytlig samvaro med Jenny och Andrea, katter, hundar, clementiner, té, studygroups och långlånga promenader. Och så ska jag sitta på varma golv. Om nu Herr Walle har lyckats med sitt papperslösa bygge. Enligt handboken funkar inte golvvärme och parkett, det ska vara golvvärme och klinkers eller golvvärme och plastmatta. Men Walle ska laga med parkett. I min föreställningsvärd spricker fibrösa material av värme. Vi får väl se!

Så förfasas jag också över användarovänlighet. Bara en sån sak som att radiokanalerna ligger på OLIKA frekvenser i olika delar av landet. Det är faktiskt ett påtagligt problem när man åker bil så mycket som jag gör. Jag skulle behöva vissa lagringsplatser i min hjärna till andra saker än att komma ihåg P1:s frekvensområde i hela södra Svealand/östra Götaland. Kanske det är en komplott? En konspirationsteori i raden. För att vi ska distraheras med annat medan staten smider planer. Jag vill verkligen se den där filmen om Östtyskland som är ny men som jag inte kommer ihåg vad den heter. Sådana saker som att man köper en pryl, t.ex. en DATOR eller en mp3spelare och sedan måste lägga ner sin själ i att försöka förstå hur den fungerar. Och så har man i den heliga konkurrensens värld köpt något av ett visst MÄRKE för att man trodde det var bra eller så var det bara det man hade råd med, då visar det sig att det speciella märket inte är kompatibelt med andra märken och att man inte alls kunde ha prylen till det man hade tänkt sig utan måste köpa en NY eller uppgradera den man har för en miljon kronor. Och så tröttnar man. Eller så klurar man ut hur det funkar men då är hela företeelsen redan inaktuell och tillverkas inte längre. Sånt blir jag trött av. Var det det vi skulle ha våra liv till? Jag skulle hellre tända eldar och berätta sagor och samla ved.

En programutvecklingsidé: jag vill kunna klicka på ett ord i mitt Worddokument och komma direkt till det ordet i en ordbok, typ SAOL. Ofta när jag skriver börjar jag fundera på ett speciellt ords olika former, användningsområden, synonymer och inte minst etymologin. Utveckla det, någon, tack!

Jag vill även se ”The inconvenient truth”, Al Gores senaste hit. Den behagade inte gå på bio längre när jag ville se den. Mitt utvecklade associationssinne får mig att tänka på en annan film, ”Shocking Truth”, en mycket obehaglig men inte desto mindre verklig dokumentär om porrindustrin av den eminenta hjältinnan Alexa Wolf. Den borde inte glömmas bort utan ständigt visas på daghem över hela världen. Miljödokumentären ”Planeten” har tydligen också provocerat vissa falanger inom vissa –ismer. ”Planeten” anklagas av somliga för att vara bakåtsträvande och sprida antiglobal och antiliberal propaganda. Satsningar på lokal produktion och miljövänliga transporter anses vara ett hot mot global utveckling. Jag förstår inte hur man kan undgå att se att global utveckling, i dess nuvarande form, är ett hot mot just global utveckling. Globaliseringstrenden med ökad konsumtion och ökade transporter leder oss snarare mot global avveckling, så jag förstår inte hur man inte kan se en miljömässigt hållbar global utveckling som den absolut primära frågan. Jag blev lite ändå lite besviken på första avsnittet. Visste vi inte redan allt det här? Kanske var det en bra väckarklocka för en del men det känns i många avseenden som gamla nyheter, eller så är jag bara blasé efter mina sejourer inom miljörörelsen :)

Om jag hade haft en scanner till hands i skrivande stund kunde jag i samma anda ha scannat ett oerhört fint backlashuppslag från en leksakskatalog som jag och Freddi satt och tittade i härom veckan. Leksaksaffären ville sälja utklädningskostymer och marknadsförde detta genom ett rosa tylluppslag och ett svart monster och djävulsuppslag. Gissa vilket kön som promotades som passiva prinsessor med inbjudande behagfulla leenden och vilken grupp som porträtterades som bistra bestämda sjörövare och spindelmän på väg att rädda världen? Jag önskar jag hade ett eget litet barn att experimentera med! I detta andetag vill jag också påpeka att jag häromsistens läste om Nina Björks ”Under det rosa täcket” som trots sina tio år på nacken tyvärr är lika aktuell nu som på femtiotalet som i leksakskatalogen och i massa andra stereotypvärldar. Maria Borelius och hennes anförvanter får sig snärtande och välförtjänta tjuvnyp, myter raseras och faktum som inte går att bortse ifrån framställs i all sin obehagliga tydlighet.

Just nu läser jag bara massor av böcker som jag har fått av Andrea i en spontant uppkommen bokcirkel. Bokcirkeln ser ut så att jag har skickat henne en bok och hon har skickat mig tre :) Kanske så att jag läser snabbare! Jag ska gottgöra detta i samma stund jag slipper bo på ett vandrarhem. En röd tråd i dessa böcker vi har skickat till varandra är att de alla handlar om unga kvinnor som våndas på olika sätt. Psykoser, identitetskriser, missbruk, psykiatripatienter, sökare, ifrågasättare, funderare. På något sätt identifierar vi väl oss med dessa. Tror inte jag skulle kvala in på just psykoskriteriet, men det känns generellt lättare att identifiera sig med tjejer som funderar, tvivlar, bråkar, stökar, lider och stör än med de ensidiga välputsade feminina gestalter som presenteras för oss i de flesta andra lättillgängliga media. Dock börjar författaryrket få allt högre stjärnstatus. För att sälja böcker ska en personkult gärna kunna skapas runt författaren, något som kan få biverkningar i form av prioritering av personliga egenskaper snarare än litterär talang. Jag kan rekommendera en söt och värmande bok om tonårstid i Göteborg (jag vet var alla platser är!) av Annika Ruth Persson; ”Du och jag, Marie Curie”, utgiven på Kabusa Böcker i Ystad (mysfaktorn är HÖG!) och nominerad till Augustpriset. Den kan man läsa för nöjes och för insikts skull.

Mitt kortsiktiga mål är just nu vanlighet. Jag önskar jag vore vanlig och gjorde vanliga saker och bodde på vanligt sätt på ett och samma ställe. Denna önskan står i bjärt kontrast till en tidigare genomtänkt och medveten plan om att göra ovanliga saker och undvika ordinära vägar. Jag har förätit mig på brist på kontinuitet. Rotlöshet har sin tid och när den inte bara får en att röra på fötterna och beskåda nya platser utan börjar tugga på märg och ben och det som ska utgöra pudelns kärna känns det som om det är tid för maktskifte. Okej, kanske jag inte vill vara SÅ himla vanlig ändå, jag vill bara ha balans. För att kunna njuta av flyktighet och rörelse behövs en vetskap om att man i allt det där kan välja att gå tillbaks till en fast punkt som väntar en och där man är hemma. När ALLT är flyktighet och rörelse och under en attans lång tid så är det helt enkelt inte roligt längre. Inte roligt alls utan JÄTTEJOBBIGT och emotionellt förödande och inspirationsdödande. Jag hoppas att jag ska få ett litet hem nån gång så jag kan bli en rolig människa igen som tycker om att åka till ställen och göra saker. Nu vill jag bara åka hem, var det nu är.

Jag har jobbat helg och Agapi har varit på hästsjukhuset i helgen och sovit i en fåtölj i väntrummet och varit rädd för en shetlandsponny och en igelkott av porslin som står i personalrummet. Det har singlat lite snö på bilen utanför, det är fint, nu vill jag ha mer snö. Jag har ätit druckit kvällsörtté och ätit saffransgifflar till kvällsmat. Man måste passa på! Blott denna årstid ursäktar en ohämmad konsumtion av bästa kryddan saffran. Snart ska jag svepa in mig i en doft av hyacinter, clementiner och glögg. Bara ett par dagar på smådjurssjukhusets operationsavdelning kvar nu…

Valpsjuka

Fri, 20 Oct 2006 20:01:56 GMT

Svårligen anländ till Karlstad och Fredrik och Agapi efter att ha bekämpat mörker, våt vägbana och framförvarande vattensprutande lastbilar. Även om jag tycker mig köra som en gud så har jag full respekt för vägens vedermödor och inser respektfullt min egen sårbarhet. Inget kunde dock stoppa mig när jag intog den måltid Fredrik på begäran så talangfullt knåpat ihop till min ära, bestående av stuvade makaroner och köttbullar (vego). Luxuös föda för liten och stor! Agapi fick nöja sig med bottenskrapet på vattenskålen som hennes husse glömt fylla på eftersom hon BANTAR. Hennes hormoner i avklingande har försett henne med ett strålande humör och en ständigt rivande HUNGER. Efter att ha jag i perioder har fått trycka ner mat i halsen på henne äter hon nu bokstavligt talat vad som helst.

Jag har en ansenlig lust att förse henne med ett syskon. Då menar jag ett fyrbent. Tänkte att ödet försett mig med en hoper kandidater då jag nosat vorstehvarianter på Blocket i ett par veckor och en apliknande djurkull fick mig på fall. Såg ut som Hjuret som litet. Jag försökte komma på bättre tankar och slogs med demoner natt och dag. Idag såg jag att priset gått ner och tog det som en ödets nyck, ringde, förhörde mig om ett o annat. Ja, det fanns tikar kvar, MEN det är strävhårig vorsteh i dom små liven! Då dalade mitt intresse för jag vill ha en slät. Sen blev jag arg på mig själv för att jag var selektiv och ytlig och en dålig människa. Dom var ju så söta ALLA! Och satt där på bilderna och ville och förtjänade kärlek och familj och ville bli VALDA och jag blir så rörd så jag står inte ut. Djur i annonser bryter ner mitt hjärta. Men jag vill ju faktiskt ha ett riktigt Agapisyskon från Grekland, inte ett lyxdjur från södra Sverige.

I morgon ska grannarna ha gårdfest. Då flyr vi. Enligt vår uppfattning om lämplig musikvolym i hyresfastigheter har grannarna fest varje dag. När dom utlyser att dom verkligen ska ha fest tror vi att det är dags att ligga lågt. Pappa får besök på Ängbacken. Vi ska stycka och strimla döda älgar. Man gör sånt på landet. Jag ska baka Annikas tekakor. Nästa helg ska jag få gå på HÅCKI för första gången i mitt liv. Jag är inte precis en vagabond bland världens hockeyarenor. Jag känner för sportmänniskor ungefär som Torbjörn Tännsjö gör för religiösa människor. Men det ska bli SPÄNNANDE. Jag önskar mig att ingen ska kasta korv på mig och att jag ska slippa se cheerleading. Dessutom tänker jag o F nog heja på bortalaget vilket kanske göra att vi kommer få ta droska hem.

Bifogar annonsbilden på miniAgapisarna med strävt hår...

Grundkurs i Geocaching

Sun, 15 Oct 2006 11:11:22 GMT

Det är dags för ett förklarande hyllningsinlägg till den eminenta multisporten, tillika min mesta hobby, nämligen geocaching. Geocaching är en extrem i-landsföreteelse för rika uttråkade människor som bygger på att man har tillgång till dator, internetanslutning samt en gpsmottagare. Jag vill dock poängtera att om bara passionen och viljan finns så kan det gå hyfsat bra att cacha även utan gps, något som jag och min cachingkollega Anna praktiserade i flera månader innan vi fick tillgång till en lånad gps. Då tyckte vi att det inte var någon utmaning längre, gick alldeles för LÄTT med gps! :) Vi hade vant oss vid att gå efter kartor, ledtrådar och spoilerbilder och få ägna oss åt timtals av frenetiskt frustrerad skattjakt.

Okej, geocaching går ut på att man med hjälp av givna koordinater som läggs in i gps:en ska hitta till en viss plats och väl på plats också finna en gömd skatt. Koordinaterna hittar man på den officiella geocachingsidan www.geocaching.com. Det finns också en svensk geocachingsida www.geocaching.se där man bl.a under ”Hjälpmedel” hittar en jättebra kartsida där man kan se exakt var alla svenska cacher är placerade. Själva cachen består oftast av någon form av behållare i skiftande storlek och form och innehåller alltid en loggbok där man ska notera namn och tid då man fann den. Vanligtvis innehåller gömman också ”skatter”, dvs symboliska prylar som man kan byta till sig genom att lägga i något annat istället. När man kommer hem ska man logga att man funnit den på cachens egen webbsida, där man kan läsa kommentarer från andra som funnit gömman samt få ledtrådar om cachens placering och i många fall också se sk ”spoilers”, bilder som mer eller mindre avslöjar det exakta stället där cachen är gömd.

Själva sportmomentet i det hela ifrågasätts av min partner i brott, men jag ska här förklara tjusningen. Sporten är dels att hitta så många cachar som möjligt, dels så svåra cachar som möjligt. Cacharna är graderade enligt ett system som visar svårighetsgrad och tillgänglighet. Vissa är farligt placerade och dom är så klart koolare att ha på sin meritlista. Det är också status att gömma många cachar, och det ska vara cachar som är spännande, intressanta, vackra eller kluriga. Jag gillar cachar där man får klättra och klänga i saker och även cachar som är smart placerade i tätbefolkad miljö. Osynlig för alla förbipasserande utom för de som vet vad de letar efter.

Det fantastiska med geocaching är utomhusvistelsen och spänningsmomentet. Man är inte bara ute och flanerar i naturen utan har ett uppdrag och ett mål. Man kan cacha ensam eller vara flera och man kan dessutom ha med sig hunden. Mitt kriterium för en godkänd hobby är att man måste få ha med sig djur. Man kan även ha med sig barn och alla möjliga slags människor. Förutom att det är en elitsport för rika så är det en väldigt demokratisk sport. Alla kan delta och ingen utesluts. Det är roligt att få respons på cachar som man placerat ut och läsa om andras upplevelser på platser där man själv har varit. Det anordnas också så kallade events där det är meningen att man ska träffa andra geocachare och grilla korv. Fredrik tror att han har kommit på dejtingevents men det finns redan. Ibland ska man städa skräp i naturen också.Geocachare är för övrigt fina människor som tar med sig skräp man hittar i naturen hem och slänger det i soptunnan i stället. Själv tycker jag att cachingevents är lite för socialt för min smak, jag föredrar att förbli en myt och en legend inom geocachingvärlden.

Ett vanligt fenomen i geocachar är så kallade ”Travel Bugs”. En Travel Bug är ett föremål med ett eget unikt mål. Hos mig har jag just nu en Travel Bug som heter Bert och har åkt från Göteborg till Sydafrika, hans mål var att besöka en viss utsiktspunkt på Afrikas horn. Han har förflyttats från cache till cache och steg för steg kommit närmare sitt mål. Nu är han i Karlstad och på väg till Göteborg. Jag ska förhoppningsvis placera ut honom i en värmländsk cache någon gång idag. Varje Travel Bug är försedd med en unikt identitetsnummer som gör att man kan följa dess resa över världen. De som har buggen i sin ägo en stund brukar fotografera den och lägga upp bilder på webbsidan så att cachens upphovsmänniska kan följa buggens färdväg. Det är lite som att resa runt med stulna trädgårdstomtar och låta dem skicka vykort hem till ägaren från alla världens hörn.

Det finns geocacher över hela världen och det är ett fantastiskt bra sätt att resa och se saker. Man tvingas in på små avtagsvägar och hittar platser man aldrig hade kommit till annars. Cacherna är utplacerade av människor som vill dela med sig av sina smultronställen eller andra intressanta eller betydelsefulla vrår av världen.

Sociologens analys kan man vara att geocaching har uppkommit ur ett överflöd av högteknologi och ett välordnat tryggt samhälle utan naturliga spänningsmoment samt en avsaknad av etnologi i vardagen och en stark romantisk längtan efter lägereldarnas och sagornas tid. Vi försöker hitta meningsfulla användningsområden för våra meningslösa prylar, en undermedveten drift och längtan efter något genuint gör att vi låter dem bli vår ursäkt för att få återförenas med naturen :)

Vill också passa på att framföra ett tack till min gode vän Andreas Viltfjäll som introducerade mig till geocachingidén när han ville testa sin nya elitgps en gråmulen decemberdag 2004 och släpade ut mig till en sophög i ett kärr i en skog nära ett industriområde där jag fick leta upp en filmburk under en sten. Av någon underlig anledning gav det mersmak! :)

Bloggbigami

Sat, 30 Sep 2006 16:10:59 GMT

Vill idag bara meddela att Fredrik under veckan har nedkommit med en vanvettigt begåvad blogg och jag är mäkta stolt över den vackre skribenten vars närvaro förgyller mitt liv. Vill härmed också kungöra att vi båda ingått bigami på varsitt håll och gift oss med varsin dator. Nyförälskade i oss själva och i tekniken som bekräftar denna egenkärlek sitter vi sedan ett par helger tillbaks tigande i varsin del av rummet och kommunicerar genom inlägg på olika webbplatser. Du sköna nya värld, hur mycket mer bisarr kan du bli?

Fredriks nya flamma beskådas bäst på: http://fredrikandersson.wordpress.com Själv vänstrar jag också med mig själv och vacklar i schizofren slitsamhet mellan tvenne världar av färg och flärd eller en mer moderat sådan i form av en elitblogg med nedtonad grafik. Min dubbla bokföring kan inspekteras på: http://sofiahansen.wordpress.com

Bråkstakeklubben

Sun, 24 Sep 2006 21:16:06 GMT

När man är en människa med pretentioner, som jag av min förmåga att skjuta saker på framtiden förstår att jag är, är det tydligen hyfsat svårt att leva upp till alla förväntningar man har på sig själv, det kan vara en förklaring till att jag aldrig tar tag i att uppdatera min blogg. För tänk om det skulle bli dåligt. Och så samlar jag på mig prestationsångest som gentemot en dagbok eller försummad vän. Det skapas liksom krav på att berätta ALLT, redogöra för alles som inträffat, upplevts och känts sen sist. Jag kan ju kort säga att det inte bara har känts bra. Ibland har det känts mindre dåligt, för att stundtals avlösas av en känsla som tangerar innebörden av något som känns alldeles lysande och lyckorusigt. Den utlösande faktorn den här gången var att Fight Club gick på TV igår. Jag blev återigen påmind om vilken bestialiskt bra film det är trots att jag är gandiansk pacifist och icke-våldsförespråkare, och hur mycket den tilltalar mig ur en livsfilosofisk synvinkel och hur viktiga saker den har att förmedla och hur rörande vacker den är. Jag tänkte därför låta detta inlägg domineras av några Tyler Durden citat som tilltalar mig. Så får han stå för innehållet den här gången. Han är inge pretto, bara kool :)

Tyler Durden: Man, I see in fight club the strongest and smartest men who've ever lived. I see all this potential, and I see squandering. God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.

Tyler Durden: You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. You're not your fucking khakis. You're the all-singing, all-dancing crap of the world.

Tyler Durden: The things you own end up owning you.

Tyler Durden: Without pain, without sacrifice, we would have nothing.

Tack Tyler! :)
Vad gäller hästpraktiken orkar jag inte bidra med någon utförlig nyanserad lägesrapport. Kan väl bara säga att det känns rätt lågt och hopplöst och att jag icke för mitt liv kan förstå hur tiden ska fördrivas fram till 18 november. Känns som en total felinvestering av tid. Hela dagarna känner jag mig som det där blåbäret som går omkring o försöker nästla sig in på sitt nya jobb. Att vara ny är så vansinnigt ansträngande. Jag känner mig som om jag varit ny hela mitt liv. Fel person på fel plats, men trots det finns vissa ljuspunkter. Hästumgänget går mycket bättre än jag befarade och hästarna är på vissa punkter till och med bättre och trevligare djur än hundar och katter. Jag kan återkomma med denna argumentation vid ett senare tillfälle. Och så har ju jag en aldrig rostande kärlek till stallmiljön, som innebär landet och mys och trygghet för mig. Lugnande ljud och dofter som jag smyger omkring och insuper.

Min hjärtfrekvens är farligt hög och intensiv och mina blodbanor hårt pressade och ska utredas av den samlade läkareliten. Social stress är min egen diagnos, får se om vi enas i slutänden. Var på hjärt- o lungröntgen i torsdags. Bättre service inom djursjukvården. Men tveklöst en existentiell och stor upplevelse att få kasta en blick på sitt inre. Vansinnigt att jag också har ett sånt där köttigt hjärta och andra blodiga organ som spökar bortom min kontroll.

Agapi ska semestra hos Fredrik i veckan, kommer bli tomt i Strömsholm men skön avlastning från matteskapet och förhoppningsvis lite kvalitetstid med mina studier, vila, springning och övrig fysisk och mental administration.

Be careful out there!

Sorg och semester

Fri, 28 Jul 2006 16:32:28 GMT

Sommaren är till sin mitt kommen och står i allra högsta grad i sin prydno. Månader har passerat sedan mitt senaste inlägg och mycket eller lite har hänt beroende på hur man ser det. Mitt varande eller kanske snarare icke-varande på Strömsholm har förflutit och flutit bort tämligen enahanda. Det som varit kan karakteriseras av stress, hemlängtan och bortlängtan, avsaknad av helhetskänsla, otillräcklighetsvibbar och skapande av bitterhet och ilska gentemot arbetsgivaren. Alltid. Varför ska alltid JAG behöva bråka? Varför är det alltid bara jag som blir arg och tycker att allt känns orättvist och att arbetsplatsen och arbetssituationen är orimlig och orättvis? Varför finner sig alla andra? Om jag tänker tillbaks är det väl faktiskt det här jag har känt i hela mitt liv, i alla situationer jag befunnit mig. En förundran över hur alla andra bara kan finna sig i saker. Och nöja sig. En känsla av att ständigt vara den som är annorlunda och måste ifrågasätta och vilja annorlunda och vilja andra saker och till andra platser och mot andra mål och andra tankegångar. En känsla av och en tro på att det finns MER, det kan finnas mer, fler och större upplevelser, större visioner, bredare perspektiv. Och en känsla av att alltid jobba och vilja i motvind. Visst finns det oaser, ljuspunkter av likasinnade. Fristäder av tankesmedjor som uppstår för en dag, en kväll, en minut eller en hel vänskapsrymd och som jag är vansinnigt tacksam för.

En inspirationskälla och en åtminstone delvis likasinnad, en social fridsstörare och en likaledes stor harmoniskaperska har under den här tiden försvunnit från jorden och från min själ och från min uppfattning om hur världen borde vara beskaffad. Min moster Kerstin slutade alldeles plötsligt att leva en varm och vacker sommarfredag, min sista praktikdag och hennes sista skoldag någonsin. Det går inte att förstå hur någon man aldrig ens har sett sjuk, utan som alltid bara varit som vanligt och alltid funnits där, bara kan försvinna. Det får bara inte hända, det kan inte hända, det är för grymt och obegripligt och orättvist och olidligt och allting annat på o. Hon är ju fortfarande levande, det går inte att prata om henne i imperfekt fastän det var en och en halv månad sedan. Jag hör hennes kommentarer kring diverse företeelser i mitt huvud hela tiden. Hennes röst, hennes skratt, hennes sarkasmer, hennes rörelsemönster, hennes hastiga insvepande i köket, kastandes en bok på bordet (”har du läst den här?”) är bara en enda dimension bort hela tiden, precis nästan fortfarande synlig, så levande och verklig.

Den helgen Kerstin dog kom massor av omedelbara känslor till mig. Definitioner av personliga upplevelser av henne och ett behov av att samla allt, skriva ner det. Det blev i form av stödord som har legat länge nu. En omedelbar ånger över att inte ha gjort mer av tiden, medan den fanns där, medan möjligheterna fanns, kom också. En ilska över att jag räknat med att hon alltid skulle finnas där, på plats i Skåne, och att jag därför inte tagit vara på henne mer, det var ju alltid så trevligt att prata med henne de gånger vi sågs eller pratade i telefon. Hon skapade alltid intressanta konversationer. Hon berättade om egna intressanta iakttagelser av sin omvärld och ställde ofta frågor om min värld, frågor som fick mig att tänka efter, tvingade mig att rannsaka och sammanfatta och analysera. Jag svor i bitterhet och ilska den där helgen och lovade att aldrig skjuta upp något, aldrig skjuta på att ringa ett samtal till någon jag bryr mig om, eller vänta med att åka och hälsa på de där jag lovat. Har redan brutit löftet, kärlek och omtanke finns ständigt i mitt hjärta, tankar går till alla mina vänner och familj som jag älskar och högaktar, men illa usel är jag ändock på att påtagligt höra av mig telefon- eller brevledes. Dagen som följde morgonen då dödsbudet hade kommit var jag ute och promenerade med Agapi i varm sommarsol och fick från ingenstans eller från alltsammans Tove Janssons ”Höstvisa” klar och tydlig, text och melodi från början till slut, i huvudet. Den speglar för mig Kerstin, den hon var och det hon lämnar efter sig. Jag vill tro att en dyning av Kerstin skickade sången och känslan till mig. Den spelades sedan på hennes begravning, som vacker solosång till orgel.

Bland det primära jag vill fånga och bevara hos Kerstin och som jag skrev ner den där helgen är civilkurage, värme, sarkasm och humor i en fantastisk kombination. Kerstin var en stark förespråkare av humanism, dock ibland motverkande densamma fångad i sin egen strävan efter sparsamhet. Omåttlig generositet visade hon dock direkt på andra plan, vad gällde omtanke och välvilja. När jag och Fredrik var i Tomelilla i påskas och bodde i mormors gamla övergivna hus ringde hon varje dag från sitt hus i Brandstad och sa ungefär: ”Jag vill inget särskilt, jag har ingenting att säga, jag ringer bara för att jag tycker det är så roligt att någon svarar när man ringer det här numret”. Hon gladdes åt att vi vistades i hennes gamla föräldrahem och hade trevligt där. Jag minns från när jag var liten att Kerstin tyckte om att läsa högt. Hon läste ofta dikter, citat eller artiklar som hon hade reflekterat över. När vi var små minns jag en gång när vi gick på picknick till Kärleksbacken och hade med oss filtar, fika och böcker och Kerstin läste högt för oss barn vid bäcken och bland rabarberbladen och det kändes som att hon njöt av det lika mycket som vi. Kerstin var och ÄR för mig också en stor källa till civilkurage. När jag inte vågar kan jag tänka att Kerstin vågade! Kerstin gick faktiskt fram och sa till såna som slänger skräp och godispapper på marken att hon tyckte dom skulle ta upp det där. Hon gick runt i markerna i jakttid och hängde upp skramlande aluminiumformar i snören i buskarna för att skrämma bort rådjuren från fälten runt jakttornen så de inte skulle bli skjutna. För detta var jag mäkta stolt över henne. Kerstin sköt med vattenpistol på sina elever i hemkunskapen, för att bevisa en poäng eller spela med deras regler och vinna respekt. Jag tror hon vann. Och jag berättade för alla mina kompisar om min tuffa moster. Under flera års tid visade hon också på sina lektioner en overheadkopia av mitt första flyttkort, från min första egna lägenhet för sina hemkunskapselever för att de skulle få en verklighetsanknytning till sina hushållsbudgetuppgifter som de skulle lösa. Kerstin var en klok moster! Hon hade alltid avväpnande kommentarer som gav perspektiv. Hon brydde sig om andra och stod på de svagas sida. Kerstin gillade inte Gud och ville inte gå i julottan. Kerstin gillade katter, loppis i Billinge, promenad i Skäralid och hon gillade mycket sin mikrovågsugn i vilken hon lagade nästan all mat. Hemlagat alltså, inte färdiglagat, hon tillredde maten i mikron istället för i ugnen. Det var spännande, jag visste inte att det fungerade så. Kerstin tyckte också mycket om picknick och promenad i Baskemölla och Örup och var ofta ganska trött och ville gå och lägga sig tidigt. Det är med bävan och med säker vetskap om den stora saknad jag vet kommer infinna sig som jag nu återigen beger mig till Skåne. Denna trygga hemvist som med reservation för Ängbacken territory ligger närmast mitt hjärta i landskapsväg.

Inte ens en vecka av min semester har förflutit och jag trivs så ypperligt med det här livet att jag har kurerat mig efter min arbetspärs nästan genast. Jag är demoniskt fattig på ett ekonomiskt plan men tycker mig rik andligen, relationsmässigt, idémässigt och inte minst miljömässigt. Jag och Fredrik och Agapi har haft underbara dagar på Ängbacken utanför Säffle. Sol, vatten, vind, sovmorgnar, landets tystnad, god mat, vin, naturen, cykelturer, blåbärspaj och bad. Känns lite som jag har lurat mig med i leken. Värsta sommarhaket i Värmland samt veckovis på Österlen kan jag minsann förkovra mig i bland di rike. Inte kan de ana att de har en förrädare bland sig! I går hittade jag o F fluffigaste badviken på Anneberg. Två kilometer hemifrån o jag har aldrig badat där. Vi provcyklade dit på utflykt i kvällningen o hittade så braiga klippor att vi var tvungna att spontanbada utan kläder iförda bara gassande sol, blank Vänersjö o ett o annat fågelkvitter, inget mer. Cykla, naturen, vatten och sommarkväll gör mig lycklig. Innan dess hade badkrukan Agapi förvandlas till en säl/nymf/venus/fiskvarelse då hon förenades med Öckenviken som tydligen var badstället hon väntat på hela sitt liv. Hon strävade ut till sjöss, som en Fisk på land och simmade utforskningsrundor bland vassen på eget bevåg och krävde att man skulle kasta tennisbollar åt henne som hon kunde hämta i pur lycka över att få simma. Mitt luttrade men alltid blödande modersöga har aldrig sett något så gulligt som denna simmande vattenvarelse, stånkandes av ansträngning och iver mellan simtagen. Hur fin får man bli?? Öckenviken och Agapi var en synnerligen lyckad kombination. Hon gillar långgrunt, kav lugnt vatten och sandbotten samt en smula vass som det luktar fågel i. Superba förutsättningar tydligen.

Har även under dessa få dagar träffat vännen Kicki som var i Säffle på tillfälligt besök samt min gudomlige utomäktenskaplige son som var så vansinnigt bra och söt och rolig och lyckad att jag genast tog åt mig all äran för hans gudomlighet men även lät lite glitter falla på hans fantastiska mor Anette. Vilket bra barn! Jättesöt och välartad och verbal och insiktsfull! Hjärntvättad av sin uppväxt som stoppat hans hjärna full av traktorer visserligen men än så länge har han ju potential! Jag blev så stolt och det var så roligt att träffa honom, vi ses ju så sällan! Väldigt roligt att träffa Anette också så klart. Min egen önskan om en gullig son som ska lära sig cykla fick sannerligen vatten på sin kvarn eller rök på sin eld eller vad det heter. Liam sa så roliga saker. Han dreglade ganska mycket också. I början viskade han bara, innan han hade känt av att läget var schysst liksom. Sen snackade han lite skogsmaskiner å grejer. Han åkte också lite hängmatta och kastade lite ringar och sprang runt runt trädgårdslandet. Jag hoppas sannerligen vi ses snart igen.

Over and out. S.

Vilse i Valborgstid...

Sat, 29 Apr 2006 16:29:44 GMT

Patetiskt nog kanske jag är tvungen att ha en KRIS. Och patetiskt nog tycks den också sammanfalla ganska väl med min stundande 30-årsdag. Jag som ALLTID avfärdat dylikt trams som klyschor som jag är för storhövdad för att låta drabba min insiktsfulla person. Jag blir än mer irriterad eftersom jag inser att med största sannolikhet kommer inte krisen från ett plötsligt sammanbrott i mitt inre utan av att jag tampas och tacklas med omgivningens normer och eventuella måsten eller sociala påbud och jag funderar nu över hur jag själv ska förhålla mig till dessa i nuet och i framtiden. Jag känner mig lite SLITEN. Det har inte primärt med min snart jämna tiotalsålder att göra utan snarare med frågor som uppkommer i samband med denna. Man brukar ju ha födelsedagskalas när man fyller stora dagar, och eftersom jag inte har haft nåt riktigt fölsedagskalas där jag har bjudit in folk sedan jag fyllde 8 så tycker jag att det hade varit kul att ha ett. Då inser jag snabbt att jag har INGA som helst förutsättningar att ha ett kalas alls, vare sig ekonomiska eller rent rumsliga eftersom jag är tillräckligt lyckligt lottad att ha fler vänner än vad som ryms i mitt rum på Strömsholms Vandrarhem. Och så blir jag lite deprimerad över den saken. Paradoxalt nog. Alldeles hastigt påkommen är känslan av att jag bara står och stampar, i en tillvaro som jag bara för ett-två år sedan var alldeles tillfreds med. Jag har lust att ta ett steg framåt och pröva på en annan tillvaro men har just nu inga andra möjligheter än att stå kvar här ett tag till. Och då blir jag lyxlandsledsen och trött och frustrerad. Lite ilsken och bitter också kanske! Ett annat åldersrelaterat ämne som jag tydligen också har lyckats integrera på ett samhällsnormativt sätt i mitt psyke och som också infekterat min blödiga hjärna på senaste tiden är BARN. Ungefär nu någon gång måste man ju förhålla sig till detta fenomen, även om jag har skjutit upp det så länge som möjligt. Ska man ha dom? I så fall, hur? Om Fredrik läser det här blir han väl vansinnig :), men jag måste faktiskt få ha minst en förlossningspsykos INNAN själva eventet, så har man klarat av det i alla fall. Jag måste faktiskt få älta alla eventuella skeenden för att kunna förhålla mig till dom och hitta en attityd där barn skulle kunna vara ett gångbart inslag i mitt liv. Mina hormoner eller vad det nu är har aldrig fått mig att ha rosapudrade drömmar om barnkammare, så nu när jag ska plantera in tankens frö i mina intellektuella vindlingar måste jag rulla upp alla versioner där barn ingår för att kanske till slut hitta en som jag kan trivas med. Jag MÅSTE få fråga mig saker som om jag någonsin skulle kunna älska något annat barn lika mycket som Agapi, utan att bli idiotförklarad. Jag har faktiskt en STARK förmåga att känna kosmisk kärlek över artgränserna och måste undra vad det skulle kunna vara med just ett exemplar av den humana sorten som skulle kunna fånga mig så totalt :)

Alltså är jag lite SKÖR så här på vårkanten och blir lätt tårögd både av nyfödda kattungar och hårda ord. Något annat som jag har kommit på nog påverkar mig och som jag är förvånad över att inte fler pratar om är alla skeenden man får vara med om på sjukhuset. Man ska ha en så himla rationell attityd till allt man ser och hör men jag blir dagligen engagerad i patienter och djurägaröden som berör mig och som jag känner med och för och tänker på på kvällen. Ingen pratar om eventuell emotionell bearbetning inom yrket. Känns som om det är mer accepterat och etablerat inom humanvården, tror jag utan att ha jobbat i den. Det är konstigt att man har missat just den biten fastän man har sträckt sig så långt i empati med djuren att vår omvårdnad ska omfatta även andra arter än oss själva. Jag får tårar i ögonen i detta nu när jag tänker på tappra gamla grand danois tiken som till slut fick somna efter att ha kräkts i flera dygn i sträck och vars matstrupe var sårig och utan slemhinna efter alla kräkningar. Hon var så snäll och lugn och duktig, vi träffades på röntgen varje dag hela veckan när hon skulle fotografera sin mage massor av gånger efter att ha fått sin kontrastvätska. Och alla dom andra små sjuka pluppisarna man träffat som funnit olika sätt att förhålla sig till sitt eget lidande och vårt sätt att inrätta deras tillvaro i några dagar i hopp om att kunna göra dom friska. Det borde verkligen vara lika självklart att man får möjlighet till, och hjälp med känslomässig bearbetning som det hade varit om man hade jobbat med människor i svåra situationer och dagligen kommit i kontakt med frågor som rör liv och död.

En annan ambivalens i tillvaron är höstens stundande val. Idag fick jag göra ett valtest som Fredrik har hittat, man ska ta ställning i olika frågor och sedan talar datorn om din partitillhörighet, gud så bra. Testet finns på:

http://www.tv8.se/index.php?option=com_content&task=view&id=6884&Itemid=0

I min topp var det kanske inte helt oväntat väldigt rött och lite grönt :) I botten av min lista var det väldigt blått! Skulle behöva lite sanna strategier också, om vilka följder en eventuell taktikröstning får för rätt sidas möjligheter att bilda regering.

Påsken tillbringades i Skåne, med eget låtsashus för en hel vecka och mycket blåst och lite regn och fin sol också. Besök av Fredriks syster, svåger och deras dotter, utflykter på Österlen, liten konstrunda, stormande vid Ales stenar och soligt kaffe nere i Kåseberga, fika i Ystad, sedvanlig glass i Simrishamns hamn, lite geocaching och en fast övertygelse om att det troligtvis är i Brantevik vi ska bo när sötebrödsdagarna behagar infinna sig. Lite foton kommer läggas upp strackst till allmän beskådan.

Min bror brukar liksom kungen fylla år på Valborgsmässoafton så i morgon ska vi till Säffle och äta tårta och träffa honom för första gången på LÄNGE. Hoppas få se en eld också och gärna höra vårsånger sjungna av en kör. Vet inte hur det blir med demonstrerandet då jag, F och Agapi inte har exakt samma förhållande till röda fanor och arbetarnas kamp. Agapi är mer för avdrag för hushållsnära tjänster och så, hon tycker att hennes städhjälp är på tok för kostsam och förstår heller inte alls varför hon ska behöva ha dåligt samvete för att jag o Freddi diskar o städar åt henne. Vi har ju ändå ingen bättre för oss.

I tisdags kom F till Hallstahammar och vi var på handledarkurs i 3åenhalvtimma för F:s övningskörning, jag somnade NÄSTAN men vi fick mycket godis och ett fint placeringskort och lillbilen blev officiellt mobbad inför 19 pers på grund av dess avsaknad av abs-bromsar... Jaaaa, det är ju skitfint med snajsiga bromsar men man har bättre förutsättningar för att inneha abs-bil om man är tonårsförälder ELLER började jobba på bruket efter 9:an. Så tyvärr får Freddi nu lära sig att pumpbromsa. Jag tycker i och för sig att det är lika mycket bättre att lära sig saker manuellt innan man börjar förlita sig på sviktande högteknologi. Ungefär som det rent objektivt sett är lite stadigare att kunna odla rovor än att kunna värma mat i mikron.

I samband med min kris skäms jag också just för att jag har en kris och inte förmår uppskatta saker jag HAR trots att många skulle gnaga av sig armen för att få byta med mig. Men såna som har läst sociologi eller utveckling och internationellt samarbete skulle nog definiera mitt lidande som att jag upplever RELATIV fattigdom och att det därför är i högsta grad befogat! :)

Saker jag önskar mig på min födelsedag:

cykel
pengar till agapis livmoderborttagning
nya springskor
makt och rikedom

Nu ska detta publiceras, jag ska läsa på lite om röntgen och olika saker och sedan äta glass. Tofulines tresmak är så himla god! Gärna halvsmält!

Ha en jättejättefin och lugn och bra valborg och första maj, och skräm inga häxor!

KRAM

PÅSKLOV!

Tue, 11 Apr 2006 20:00:02 GMT

Äntligen äntligen dags för mitt hett efterlängtade påsklov! Påsk är en favorithögtid och skulle lätt kunna ersätta julen i mina ögon. På påsken är allt fint och ljust och hoppfullt, solen skiner förhoppningsvis över en knoppande vår och man kan ha picknick ute och känna livet återvända. Lite så var det idag när jag först glass o kaffe fikade med Fredrik på en bänk på Stortorget i Karlstad och en stund senare fikade med Annika på rådhustrappan vid samma torg. Jag har mycket romantiska föreställningar kring påsk, om hur allting ska kännas och vara och i likhet med julens förväntningar rubbas dom liksom aldrig även om påsken skulle bli en flopp. Någon barndomspåsk med fika vid granhäcken bland smältande snöfläckar och lek ute på vårdoftande jordar har väl etsat sig in och gjort outplånliga intryck. Hoppet det här året står till Skåne som jag hoppas ska förse oss med lite påskfluff och vårsol och utflykter när vi åker dit imorgon. Ska försöka undvika konstkommersen på Österlen och försöka hitta lite billigare och lite mindre humanskt skapade konstinstallationer. Fast är iofs lite sugen på att åka upp till Kullahalvön och hälsa på hos Nimis o Arx, som ju faktiskt betraktas som konst, åtminstone i somligas ögon. Om dom finns kvar?? Har inte varit där sedan 1997, men det var fantastiskt då. Hoppas också kunna förkovra mig bland Skånes geocachar, men det har jag inte berättat för Freddi, ÄN :)

Jag jobbade i helgen, det är mycket att göra på helger så man kan kräkas av stress ibland, men det är samtidigt ovanligt roligt eftersom man är ett så litet team som jobbar och man får sån insikt i och ansvar för ALLA patienter, inneliggande och akut inkommande. Som djursjukvårdarelev hade jag ju nu inte heller nåt formellt ansvar att uträtta nåt, även om det är omöjligt att inte göra det. Agapi var med på sjukhuset hela helgen, hon låg på en filt i uppvaket som ligger precis i anslutning till vårdavdelningen och har glasdörrar och glasväggar så hon hade full koll på verksamheten hela tiden. Hon är så fantastiskt bra på att UPPFÖRA sig! Hon är som en liten ängel bortavid även om hon stundtals förvandlas till en demon hemmavid. Hon fick tidvis sällskap i uoppvaket av en annan tjejs tre aussies, men hon låg snällt kvar på sin plats och bara betraktade dom. Har i veckan även varit på rehab och på lab. Rehab är ett gigantiskt ämne och det känns som man måste lära sig så otroligt mycket och vara en kombination av djursjukvårdare, sjukgymnast, ortoped och psykolog för att jobba där. Kan bli en utmaning kanske. Men många hundar och en katt har jag hunnit se simma och gå i treadmillen, ett löpband i vatten. Yrkesskadad av snacket om rehab och även förebyggande friskvård har jag köpt en fanatiskt söt klövjeväska till Agapi som jag ska lasta med vikter för att hon ska träna upp sina framdelsmuskler. Det är tydligen väldigt bra att ha! I en annan romantisk vision går vi alla på strapatsrik fjällvandring och hon bär sin egen väska o sover i tält o är söt. Och är den enda som inte blir biten av myggor eftersom hon kommer ha sitt enastående fästinghalsband runt halsen. Hon på jobbet som min gaydar hade klingat för visade sig vara sambo och hetero. Jag ska ta en kurs i gaydarspan hos mina goda vänner J och A!

Nu har jag suttit o bränt tre cd-skivor att ha i bilen i morgon, ett kitschigt och litet urval av alla Fredriks 2500 mp3-låtar. Men fin gammal 80-talsmusik o visa o Leila K power, gud så bra! Åka bil söderut tycker jag om. Skåne är ett annat land för mig, det känns som att komma utomlands. Ljuset är annorlunda och visionerna och perspektiven blir förstorade och fördjupade. Samtidigt som allt känns enklare. Visst samband kan finnas med att jag ju alltid är LEDIG i Skåne, men jag tror det är special ändå. Tusen konstnärer och en miljon stockholmare kan inte ha fel. Snart kan det vara dags att damma av inlinesen också, om kommunerna behagar damma av sina gatsopningsmaskiner först så man slipper åka på rullgrus. Jag hann åka tre gånger förra säsongen och är inte lika rädd för inlinesen som för hästar men nästan. Jag gillar inte att man blir så otroligt LÅNG i dom, både hästarna o blejdsen. Min fallhöjd ökar med sjuhundra procent i ett nafs. Mitt mål är att kunna åka sexig överstegsåkning som Fredrik kan! Han är så himla duktig och snygg. Smart också. Innan sommaren är slut ska jag lyckas.

PÅSKLOV och PÅSKSOL önskas alla, PÅSKÄGG till hönorna!

KRAMKRAM!

I all hast

Sun, 26 Mar 2006 16:30:05 GMT

Just på väg ut genom dörren men har ju utlovat en rapport.... :) Blir en kort och snabb om läget. Lite halvlågt oinspirerat just nu. Känns som man inte kommer bli en djursjukvårdarfena på 12 veckor, snarare på 12 år. En legitimerad mig själv skulle jag i nuläget vara rädd för. Jag brinner inte för ämnet sjukvård utan för samhällsförbättrande åtgärder som involverar djur. En väg dit är ju djursjukvårdarprogrammet men jag kan inte säga att jag är totalt fascinerad av varenda livmoderinflammation som kommer in eller varenda liten bortskämd fet katt som ska vaccineras. Jag vill pyssla med u-landsdjur i misär. I veckan 3 kejsarsnitt på samma dag, det var iaf lite intressant. Jag var o vaccinerade fåglar på Parken Zoo och blev biten av den stora tigern. Det känns lite meriterande faktiskt. En krontrana fick operera bort en tumör under lokalbedövning. Jag var steril assistent på en artroskopi. Jag gillar att vara steril assistent och peta i saker. Jag ska bli bättre på att ta bilder ombord på själva sjukhuset oxå! Vintern går mig på nerverna. Påsken o tussilagosarna känns som sedan länge förlorade vänner. I helgen har jag varit i Säffle o hälsat på mamms, papps o ätit lördagsmiddag och Agapi har lyckligt lekt i det lantliga solskenet och beskådat rådjur på riktigt nära håll. Nu längtar jag inte efter att sätta mig i bilen och åka tillbaks. Jag och Fredrik har varit på Värmlands museum idag, har inte varit där förut, det var fint! Bra museum, mycket specialeffekter o deltagande observationer, lite montrar. Fikade o shoppade lite. Vi har även gjort husritning! :) Gud så bra det blev med en gång! Får man inte flytta in där blir man ju besviken. Nu fantiserar vi vilt om glasväggar o takhöjd o golvvärme :) Nu ska jag tvunget jag åka. No mercy.

Andra veckans ände

Sat, 18 Mar 2006 16:22:28 GMT

Apans vad trött jag är. Jag förstår verkligen varför jag har undvikit 8-17 svängen i tio år nu. Den passar inte min stresskänsliga natur. Det finns så himla mycket annat jag vill hinna göra, och i en annan takt. Då får jag kraft och energi. Upp 6, ut med Fisken, göra i ordning frukost i kollektivköket o bära den till rummet o äta där för att inte djuret ska behöva vara ensamt. Till hospitalet o va en hyvens tjej, vetgirig, ambitiös och på topp socialt. Springa hem på lunch och gå ut med Agapi, stressa in mat och nätt och jämnt hinna vara på plats en timme senare. Jag blir så himla trött på eftermiddagen så jag nästan somnar. Å så jobba över en halv till en timme för att kunna gå tdigare på fredagen för att slippa komma fram till Karlstad mitt i natten. Hemma vid 18 tiden o dödstrött men då e Fisken pigg, hungrig o uttråkad. Åsså en timmes promenad med henne, sen hem o äta något vanligtvis smörgås eller portionsmat. Sen vill man fixa lite på rummet, kolla på TV, hinna plugga lite o gärna ringa nån vän. Men då är klockan redan 20:30 o då brukar jag o Steffi gå o släppa ut hundarna på dagisets gård så att dom ska leka o springa lite. Sen kan klockan vara 21.30 o då har jag inte hunnit sitta ner än på hela dan. Då ska man duscha o gå o lägga sig med blött hår o bädda för ytterligare en dålig hårdag. Sen kan man sova o vakna kissnödig några gånger o drömma om djur konstant. Sen ringer telefonen klockan 6 igen.

Dagens rutiner är icke förenliga med vad jag skulle kalla nån typ av harmoni, men för det mesta är det i alla fall roligt att vara på sjukhuset. Även om jag inte heller orkar vara ambitiös o fråga smarta frågor hela tiden. Ofta vill jag inte kolla fler pupiller o narkosdjup utan gå ut i solen o dricka kaffe i stället. I fredags kunde jag äta lunch UTE på altanen på vandrarhemmet, endast iförd linne! Det var så varmt ute så det gick inte annars.

Jag är på operation fortfarande och ska vara det i 2 veckor till. Det är en gigantisk operationsavdelning med fyra operationssalar och fyra platser ute på avdelningen för mindre sterila ingrepp. Det har varit en rolig vecka i alla fall! De två stora händelserna var att en fin gammal veterinär som heter Lena frågade om jag ville assistera henne vid en artrodes, och jag fick tvätta och sterilklä mig och sitta där i geggan o vara hennes högra hand. Artrodes är när man stelopererar en led. Det var en obehaglig schäfer-collie (!!!) blandning som hade en överrörlig carpus och den gick liksom på carpus, så där som den äckliga hästen i Håll hästen frisk. Då måste man borra upp en ledavdelning i carpus med värsta verkstadsborrarna, sen gå in i humerus o gräva ut spongiöst ben som man sen petar ner i ledavdelningen, sen borrar man fast en platta som man fäster med skruvar och sen kan hunden inte flexa handloven nåt mer. Hela benet var liksom uppfläkt o vi satt där o måttade o fixade och den blödde onormala mängder så jag fick suga med lillsugen hela tiden. Det var så kul! Det går bara inte att förstå att det nånsin kan växa ihop igen, vi hade ju gjort allting TRASIGT. Operationen pågick 15.30- 19.00 och jag kunde inte röra mig ur fläcken. På vandrahemmet trodde dom andra att jag blivit styckmördad o Agapi hade gett upp hoppet om livet o satt i ett mörkt rum o skrek när jag till slut kom hemflåsande 19.08... Men då var jag så euforiskt blod o kött operationseuforisk så jag var inte ens hungrig. Få se om plattan sitter kvar bara, Lena var inte säker på att bägge skruvarna fäste på ett schysst sätt. Innan op fick jag raka HELA vänstra benet på den håriga varelsen och det kändes MYCKET tillfredsställande.

Rolig sak nummer två var att på torsdagen åkte jag med en veterinär som heter Göran till Parken Zoo i Eskilstuna. Han är parkens veterinär och är där varje torsdagförmiddag. Jag fick träffa surikater som hade ungar, se massa fåglar varav Maraboustorken är en ny favorit. Så himla roliga djur. Sen närkontakt med geparder, tigrar och lejon och inte riktigt lika nära kontakt med fiskarkatter. Hon fiskarkatten hade blivit halvt uppstyckad och äten av hanfiskarkatten så nu var han i onåd och ska säljas till Ryssland. Eller till djurhemmet Tigerharen. Honfiskarkatten hade fått massa medicin o dränslangar i nacken så nu skulle Göran titta till henne. Hon gick stelt med nacken och ville inte böja den. Hon ska få Metacam o se om det blir bättre.

Sen skulle vi få ut dom jätteskraltiga geparderna som är gamla som gatan. Dom står också på Metacam, det är ganska roligt. Dom bor i en barack o har en trädgård. Dom ville inte gå ut så jag kollade in genom fönstret för att se om dom var på väg eller inte. O innanför just det fönstret stod geparden o kollade ut o FRÄSTE mig i ansiktet en centimeter bort när jag kupade händerna runt ansiktet o kikade in för att se bättre! Det var roligt men läskigt. Stora molarer! :) Tigrarna var fulla av KÄRLEK o ville bara slickas, dom är handuppfödda hemma hos folk men nu är dom för stora och ofrivilligt farliga så ingen får gå in till dom. Dom lekte med varann som katter. Jag blev kär i dom. Lejonen var livsfarliga o skitarga. Lejon hannen anföll oss gång på gång med staket emellan. Ställde sig på bakbenen och vrålade, jag satt på huk 30 cm ifrån o såg bara rakt in i hans mage. Jag tror ändå dom tyckte det var roligt att jag kom o hälsade på. Sen hade parkpersonalen möte i två timmar, dom planerade vaccineringen mot fågelinfluensa som ska genomföras månd-torsd nästa vecka. Dom ska vaccineras o tas blodprov på. 271 fåglar är det. Inklusive flamingos, strutsar, storkar, kakaduor o hela kitet. Jag ska dit på onsdag o hjälpa till!

Annars har jag bestämt att Agapi ska kastrera sig. Hanne i all ära men jag tror hon mår bättre en livmoder kortare. Agapi alltså. Ska bara se hur mycket jag kan deala ner priset, om man sköter eftervård o grejer själv. Aggan ska få ett syskon! Josepin undrar om hennes vappel som kommer te Strömmis om 2 veckor kan dela rum med Aggan om dagarna när vi inte är hemma. Vappeln ska sitta i bur så den inte får corp al. Jag tror Aggan kan tycka det är kul att ha borderterrier. Även om hennes mamma är mindre förtjust i det. Hon får ha det som sitt föräldrauppror. Bättre med sällskap. Verkar dock oförståeligt osmidigt att skaffa spädbarn mitt i praktiken. Kan inte tänka mig nåt mer stressande! J får inte ha med den till sjukhuset och den måste gå ut på förmiddag, eftermiddag och lunch. Verkar olidligt. Varför välja vanvettsstress?

I veckan två år sedan jag o F träffades första gången, därför fira och kalasa mat ute ikväll! Missa melodifestivalen, kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt :)

Over and out!

PUSS

Strömsholmsrapport I

Sat, 11 Mar 2006 10:41:20 GMT

Första liten rapport från Strömmis, skriven i alla hast.... Om jag verkar bitter så går det över! :) Jag är bara inte van att behöva flänga på det här viset. Men snart har jag nog fint anpassat mig till 8-17 svängen... PUSS!

Snurrar i huvud o kropp av mycket intryck. När det är så här mycket får man selektivt minne och blockerar ut allt och det enda jag kommer ihåg är det senaste som hände. Det innan dess är borta, annars orkar inte hjärnan. Det är som pensionärsminne fast tvärtom. Idag är tredje dagen på Strömsholm. Det är kväll och just nu dundrar tåget förbi utanför så jorden skälver som på film. I somras minns jag aldrig att jag hörde tåg, bara att jag såg dom. För att man alltid var UTOMHUS då! Då var det sommar och fint prinsessfluff och nu är det ISTID och stängda dörrar och fönster som gäller. Words stavningskontroll markerade inte”prinsessfluff” som ett okänt ord! Det var roligt. Och förut skrev jag fel så det blev ”utomhud”, det var också ett fint ord. ”Jag känner mig alldeles utomhuds”. Kan man säga om man är nervös eller kär eller kanske euforiskt lycklig. Eller fullkomligt rasande. Till saken: första dagen på Strömmis hade vi möte nästan hela dan, bestämde vilket schema vi skulle ha, vilka avdelningar vi skulle vara på, hur mycket och i vilken ordning. Jag är på operation i fyra veckor till att börja med, något som jag är mycket nöjd med. Massa konkret om det maffiga som vi ju pluggade NYSS, väldigt bra. Det är roligt med mediciner och kött och intensiva sjukdomar. Jag vill kunna allt och det BUMS men inser att inte ens dom som varit där i tio år kan allt utan måste fråga saker dagligen. O grejer ändrar sig hela tiden. På sjukhuset är nästan alla snälla o jag träffar många vänner från i somras som tycker det är BRA att jag är tillbaks, det är roligt. Såna vars aura jag kan tyda som ond undviker jag. Jag har lärt mig massor om anestesimaskinerna och jag fattar vad folk säger och kan droppa massa termer så man blir som en i gänget och så får man samtidigt fråga dumma frågor och det är utmärkt. Ingen förväntar sig att man ska stressa upp sig eller städa upp skit efter någon. När man har kollat på en rolig grej kan man bara glida vidare till nästa evenemang. Anestesiövervakning är skitsvårt och inga tecken är likadana och man kan inte lita på ett enda djur i narkos. Rätt vad det är börjar dom bete sig och frågan är om dom är på väg upp från bordet eller på väg mot ljuset i tunneln. Undrar om jag hinner utröna det på fyra veckor.

Idag opererat två hundkastrationer, en tik o en hane och så en jättelång corp al operation som var jättesjuk och som även öppnades igår men som fått peritonit o vätska i buken och är jättejättedålig. Han fick ta ut alla tarmarna ur magen o skölja därinne med en sug och sen fick han sy fast en drändosa utanpå magen, en kateter i urinröret samt bli nästan tömd på blod när en oerfaren veterinär skulle lägga jugularkateter på honom. Synd om honom. Han kräktes under narkosen också. Det var grönt och kom ur näsan. Veterinärer måste ha världens bästa självförtroenden.

Om cirka två veckor ska jag vara med på ett höftledsbyte. Då måste man kissa innan man går in i salen för det kan ta hur lång tid som helst och man får absolut inte gå ut förrän det är klart. Och kvällen innan op desinficeras hela salen o plomberas sen får ingen sätta sin fot där förrän optillfället o då måste man ha badat i sprit o klätt sig i våtdräkt innan. Så känsliga är leder. Fantastisk skapelse. Idag visade hon som jobbar i steriltvätten mig alla sina instrument o vad man har dom till och hon visade mig alla olika storlekar på benskruvar o benplattor som finns o som hon har importerat från andra länder. Hon är väldigt fascinerad av sina instrument. Det finns jättejättemånga.

Jag hatar att bo på vandrarhem. Det saknar faktiskt stil och charm! Jag hatar att stressa på helgen för att få en timmes frid där man vill vara. Jag hatar att inte gå hem på kvällen till min änglakärlek utan till ett övernattningskyffe i offentlig miljö där mina klasskamrater håller till. Jag hatar att stressa och vara otillfredsställd överhuvudtaget. A gillar U:s o S:s hundar, det är ju bra ialla fall. Då kan hon leka med dom de få tmmar om dagen hennes mamma är hemma och orkar sysselsätta henne. Jag hatar att det är 150 meter till kylskåpet. Jag försöker tänka att det är det på ett slott också. Både jag o U har fått skäll av en surbrud här på hemmet född 87 typ för att vi har hund o hon gillar bittert bara hästar. Då tycker jag hon kan sova bland de sina i ett stall. Det kunde dom för tvåtusen år sen. Jag skulle inte vilja vara veterinär. Dom får aldrig aldrig gå hem. Dom är på jobbet jämt. Även djursjukvårdare är på jobbet mycket men veterinärer måste vara på jobbet extremt mycket. Nästan alla på mitt jobb ska ha barn! Männen kan man ju inte se det på lika tydligt men dom ska säkert också ha barn. Jag fantiserar om att kastrera Agapi. Jag kan bara inte bestämma mig för vem som skulle få den äran. Dessutom kostar det cirka 5000 pengar.

Hinner icke mer nu.... men kolla in bland albumen för första bilderna från hemmet. Vinter o inte i den fagraste delen av Strömmis, men det blir nog finare vad det LIDER :)

LOVE!

etttvåetttvå

Tue, 21 Feb 2006 09:34:27 GMT

Nu har jag fått den briljanta idén att använda detta redan etablerade utrymme för att uppdatera mina kära klasskamraterJenny och Andrea och eventuellt andra intresserade om vad som händer under den nästan årslånga svarta tid då vi tvingas leva i avskildhet från varandras stimulerande sällskap och istället slavera oss bland olika djurslag i sjukhusmiljö. Jag befinner mig om exakt två veckor i Strömsholm för att börja med 3 månaders praktik på smådjurssjukhuset och dagligt släntrande runt slottet, dreglande. Sommaren ska fyllas av SOL och stor lycka, något som kommer behövas när hösten kommer och jag måste gå in i en hästbunker och riskera livet o bryta ryggen i 3 månader. Därefter bär det av till Skara igen, 20 november ska jag vara tusentals erfarenheter rikare och ett fullfjädrat djurgeni och sätta mig i teoribänken igen fram till juni 2007 då vi alla ska examinera oss med mössan på svaj.

Agapi fick tre varghål i huvet igår och ska nu plåstras om. Attans vad det rök. Hundar ska icke slåss. Ingen antibiotika enligt hästBarbro, om det inte börjar inflammera sig vill säga. Så nu ska jag spola med koksalt, ett hederligt gammalt husmorsknep. Agapi är lite trött på husmorsknep. Men då borde hon faktiskt fajtas lite mindre tycker jag. Okej, återkommer med praktikdagbok HÄR.

Var här eller missa allt.

midvinternattens köld

Thu, 22 Dec 2005 22:00:05 GMT

Man FRYSER på landet kan jag kallt konstatera efter att ha anlänt till mitt barndomshem efter hektisk höst i Skara. Är här för att julen ska firas. Kärleken är på annan ort och saknas, skrivaren vill inte skriva ut de foton jag vill. Men finns i alla fall ett brukbart modem och det gör det inte ALLTID vet den som blivit vis av erfarenheten och luttrad av vajsiga elförbindelser. Det skrivs jobbansökningar för sommaren och redigeras foton, inga världsproblem är på vippen att bli lösta, i alla fall inte av mig och inte just ikväll.

Helgerna ska tillbringas i Värmland och i Östergötland, ska köra ved och läsa böcker, tvätta o laga bilen och gå i skogen. Nyåret avlöper på än så länge okänt vis, men nytt lär det ju bli hur som helst och jag tillbringar det helst med mina FINASTE!

4754 sms...

Tue, 28 Dec 2004 09:59:50 GMT

I går hittade jag meddelandemätaren på min mobiltelefon. Under 1 år och 9 månader har jag skickat 4754 sms. Det innebär ungefär 7,5 sms om dagen... Min bror har under ungefär samma tidsperiod skickat 419 sms.

Jag har tagit emot 3957 sms. Alltså ungefär 6,3 sms om dagen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till denna nya information. Men det känns ju som VÄLDIGT många sms...

det är inte snö som faller...

Wed, 22 Dec 2004 11:51:19 GMT

eller så gör den det och vi med den, men det ser i alla fall mer ut som regn. på nåt filmiskt visuellt vis. inte ett enda träd har trillat heller som det gjorde den 6 december förra året eller året innan. mitt nyårslöfte kommer bli att föra dagliga journalanteckningar över mina egna förehavanden samt världens tillstånd för jag kommer inte ihåg NÅGONTING. gbg i helgen o det var skööönt!!! sunka i egen soffa, öppna eget kylskåp, sova i himmelska drömsängen. träffade mycket hundar, skruvade i väggarna, geocachade lite o förfasades över antalet människor på jorden o hur deras bisarra förehavanden yttrar sig. i gbg föll det FINSNÖ som låg kvar ett helt dygn o förvandlade miljonprogrammet till en bullerbyidyll. faktiskt. o josef o maria födde jesus på vårväderstorget, inte helt långt från det nerlagda systembolaget, i sällskap med en autentisk åsna, tre ulliga får o en livs levande sibirisk kamel. o så gick stadsmissionen o samlade in pengar till hemlösa, vilket ju var precis det som familjen josefsson (kristus enligt annika) var där på flykt i stallet. stallet hade 2004 antagit formen av ett partytält men man förstod ändå tanken.

hinner inte längre just nu... julen kräver ju sitt. undrar hur mycket människor i snitt förkortar sina liv genom att fira jul. man kanske borde införa flera jular om året för att begränsa folkmängden?

Photo Album: Varm vår 2007

Sun, 15 Apr 2007 15:18:03 GMT

Varm vår 2007

Moi and the pacemaker

Andrea och Jenny hos oss i Skara

Bror Andreas

Elefantmannen och Friedrich

Bejbis

Hos tranorna vid Hornborgasjön

Transkådning

Rastplats vid sjö på väg till Skåne

Solbad

Andrea och Sofia i Sandhammaren

More Photos...

Photo Album: Vinter 2007

Thu, 22 Feb 2007 20:59:11 GMT

Vinter 2007

Världens minsta hund i Sandhammaren

I bland blir man tagen i kragen...

Bra studs i henne!

Trött i Tomelilla. Man får EGENTLIGEN inte ligga i de här fåtöljerna.

Hopp i Brantevik

Kan NÄSTAN flyga!

Min sambo Jenny & hennes sambo Andreas

Mitt ständiga bagage Agapi

Hopp på Sandgrundsudden

Jakt på Sandgrundsudden

More Photos...